Ur STAD #36: Från hemmet

Smart city, sweet city! Jag älskar alla mina appar som stöttar mig när jag är på resande fot och som övervakar alla paket jag sätter i omlopp. Appar som pekar ut var jag är på kartan när jag gått vilse, som berättar om trafikstockningar att undvika, och om vilka restauranger som är öppna när jag anländer sent till en främmande stad. Ingen som är utrustad med en smartphone rör sig längre utanför the smart citys gränser, utan är tvärtom med och skapar ett ständigt expanderande och alltmer omfattande urbant informationslandskap. Men hur ser egentligen det fysiska landskap ut som följer på den smarta stadens framväxt?

Begreppet ”smart city” kan betyda många saker och ger olika associationer i olika sammanhang. Å ena sidan glimrar smart city som ett klichéartat framtidslöfte om grönskande högteknologiska skyskrapestäder. Å andra sidan skymtar en mer prosaisk bild av den smarta staden – en som består av kommunala digitala system för vattenförsörjning, hemtjänst och sophantering. I grund och botten handlar smart city om att med informations­ och kommunikationsteknologi, förkortat som ICT, samla, hantera, samordna och övervaka data och flöden som genereras av människor, företeelser och föremål i den urbana miljön.

Effektiv resursanvändning 

Ur ett hållbarhetsperspektiv kan ICT stötta en mer effektiv resursanvändning och bidra till mindre avfall och minskande koldioxidutsläpp. ICT kan också potentiellt sett öka medborgarnas möjligheter att påverka stadens utveckling via feedback­system och nya former av direkt demokrati.

Här är ”nudging” ett snabbt framväxande fenomen, det vill säga anvisningar och rekommendationer som får stadens invånare att föredra ett beteende i stället för ett annat, för att till exempel minska energikonsumtion och utsläpp, eller öka individens och stadens säkerhet och hälsa. Men när personliga data och handlingar kartläggs i relation till kommersiella eller övervakande intressen, kan ICT öppna upp för ännu oförutsedda mekanismer med långtgående och nedbrytande konsekvenser för det demokratiska samhället. Futuristen Amy Webb varnar till exempel för att just nudging kan leda mot en framtid i vilken invånares val är färre eller redan förutbestämda, och där medborgare till slut helt tappar sin egen förmåga att tänka och handla självständigt. *

Steg mot framtiden 

Om den smarta stadens fokus har varit just mobilitet och flöden, har det enskilda hemmet närmat sig den smarta staden med mer försiktiga steg. Visst har vi hört om det smarta kylskåpet i åratal, men kanske dörren till det smarta hemmet inte öppnades på vid gavel förrän smarta lampor och hushållsmaskiner fanns att beställa ur heminredningskatalogen. Med hela 30 procent av hemmets energikonsumtion såsom outnyttjad tomgångsel, kan smart styrda hemsystem, som tänder och släcker lampor i relation till dagsljus och som kör tvättmaskinen och andra hushållsmaskiner när energipriset är lågt, bidra till stora nationella energibesparingar. **

Men det uppkopplade hemmet är inte bara det energisnåla hemmet utan också det produktiva hemmet. Långt innan den smarta stadens hägring började skymta vid horisonten, och långt innan klimatfrågan också lades på individens axlar, väcktes tanken om hemmet som arbetsplats. Dock kom drömmen om hemmajobbet alltid på skam. Antingen för att jobben de facto måste utföras utanför hemmets väggar, eller för att dyra kontorsinvesteringar skulle betala sig.

Det produktiva hemmet

Tanken om att arbete i första hand äger rum tillsammans med andra i andra rum har bitit sig kvar med envishet, men med covid­19 tog den gamla framtidsversionen ett forcerat kliv in i mångas vardag. Tillsammans med online­shopping, online­träning, online­gudstjänster, online­körsång, online­undervisning, online­sjukrådgivning och online­terapi ramlade så den sista pusselbiten till det smarta hemmet på plats. Nu kunde den del av den arbetsföra befolkningen som inte nödvändigtvis behövde vara någon annanstans också sköta jobbet online. Hemmet blev den smarta stadens cockpit.

En minnesbild kommer för mig. Jag är med i en arkitekturjury och vi diskuterar ett stadsbyggnadsförslag på temat ”den produktiva staden”. Förslagsställarna har i detalj utmejslat innehållet om stadens produktivitet såsom olika gemensamheter som tillsammans täcker alla delar av ett framtida urbant liv. Förslaget är visionärt, men stadsbyggnadsmässigt är det något som skaver. Det gemensamma och produktiva livet utspelar sig inom väggarna på byggnadsvolymer som ligger till synes slumpmässigt utspridda i ett grönt kontinuum. Gemensamma rum utanför de noggrant beskrivna byggnadsvolymerna saknas helt.

Uppkopplade hem

Det slår mig plötsligt: är det kanske också så här den smarta staden ser ut? För hur formas staden när det smarta hemmet i allt större grad är uppkopplat mot alla tänkbara kommersiella, kulturella och utbildande verksamheter, och mot det stöd vi behöver för vård, hälsa och omsorg? När det smarta hemmet dessutom blir arbetsplats och plats för digital gemenskap, vilka rum blir då kvar för staden att tillhandahålla? Och vad händer med de offentliga rummen när vår närvaro i dessa är så kontrollerad och registrerad att vi kanske avstår från att vistas där alls?

I den smarta staden rör vi oss genom olika uppkopplade mobilitetssystem. Därutöver behövs hållplatser, väntrum och transithallar som länkar samman de olika mobilitetssystemen, såväl för människor som för varor. Om det smarta hemmet är start och mål för de mänskliga flödena och den plats där elektriska fordon laddas, så är den smarta lagerbyggnaden startpunkt för de smarta varuflödena (och slutpunkt för alla felköp).

Smarta stadens byggblock

Lagerbyggnader och varuuppsamlingsplatser, transithallar och smarta hem – är det den smarta stadens byggblock? Är teaterbyggnader, museer, bibliotek, skolor, shoppingcenter, kommunhus, folkets hus, scoutstugor och föreningslokaler snart ett minne blott? Om pandemiers, kanske ständiga, närvaro dessutom sätter stopp för restaurangliv, klubbar, simhallar och gemensam idrott, med vilka rum bygger vi då det vi kallar stad? När den smarta staden överlagras den redan byggda lägger sig ICT som en stärkande osynlighetsmantel över existerande kvarter. Men när det ska byggas ny smart stad, i utkanten av stadens utkant, vilka incitament styr då innehåll och gestaltning?

Den smarta staden skulle göra livet enkelt. Glömde vi i ivern över den smidiga staden bort att själva livet innebär friktion, och att det är just utifrån denna friktion vi formar stadens offentliga rum? Glömde vi helt bort att det inte är så enkelt att leva tillsammans?

En uppmaning härmed till varje kommun: för varje smartifierande digitalisering av invånarnas liv, bygg ett nytt gemensamt rum! Om inte annat, som en påminnelse om att livet tillsammans inte är en gång för alla definierat, utan måste skapas ånyo varje dag.

*) Se Amy Webb i intervju om nudging

**) Se intervju med professor Louise Ödlund, ‘Professor: Stort slöseri med el i Sverige’, Dagens Nyheter 21/12, 2021.

HENRIETTA PALMER
Arkitekt och forskare vid Göteborgs universitet. Hon arbetar även som senior rådgivare vid SLU, och forskar och skriver om urbana förändringsprocesser.

Illustration: Caroline Axelblom